Wednesday, February 01, 2006

alina


Torsdagen den 2:e februari spelar Alina på Fabriken - Wish i Göteborg. Kalligrammofon är där och släpper Alina cd-r.

Friday, January 27, 2006

beyond nostalgia del 1: - hur vill du ha synthen? - rå såklart!


Det var av en händelse begreppet råsynth kom på mina och några kamraters läppar för några dagar sedan. Naturligtvis raljerades det över detta så bortglömda begrepp.

Råsynth är utan tvekan ett begrepp vars ursprung går att härröra från det perverterade behov av att etikettera konstnärliga uttryck som ständigt tycks kolonisera den ungdomliga livsvärlden.
Själv har jag ingen direkt relation till begreppet. Förutom att jag skrattar högt så fort jag hör det nämnas, så vet jag inte ens riktigt vad det innebär. Jag är trots allt för ung för att ha tvingats positionera mig som synthare eller hårdrockare i en för den egna identiteten känslig ålder.

Vid en "googling" på råsynth snappade jag upp ett foruminlägg som löd något i stil med "råsynth var all synth man inte vågade spelade för mamma på bilstereon". Den fria encyklopedin säger att råsynth är samma sak som EBM.
Jag fick ta hjälp av Joakim Sandström för att reda ut ett och annat(och han svarade snällt på mina frågor):

Är råsynth samma sak som EBM eller är råsynth mer av ett paraplybegrepp som täcker kluster av obskyra subgenrer?



-Jag lutar åt det senare. EBM är betydligt mer lättdefinierat; där har du Nitzer Ebb och alla sorgliga imitationer som följde i deras spår. Taktfast, korkad, dansant och i mina öron ganska lättsmält musik med stela men ändå inbjudande syntslingor. Råsynth kan vara betydligt mer än så. Alltifrån teorityngd engelsk konceptindustri som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle och deras australiensiska själsfränder SPK, till kanadensisk aktivistdistorsion typ Skinny Puppy och fransk sadobody som Die Form.

Vad utmärker isåfall genren råsynth? Kan du beskriva dess ljudbild och tematiken i texterna(om sådana finns)?

- Om vi tar band som de ovan nämnda, ser vi att SPK och Throbbing Gristle var väldigt konceptuella i sin framtoning, väldigt performance-inriktade och idébaserade. TG:s snack om "cultural terrorism" är ett talande exempel. Råsynthen är ofrånkomligen väldigt politisk, gärna en smula extrem, ljudbilden är (givetvis) elektronisk, med mycket distorsion, samplingar från gamla skräckfilmer, skrik, och kalla, hårda metalliska excesser i oljud. Men det finns alltid ett beat i botten.

Vad har själv för relation till begreppet råsynth? (För mig känns det mer som ett bonnigt sätt att prata om EBM och ett begrepp som nog förpassats till historisk relik i gamla brevväxlingsannonser på tidningen Releases insändarssidor.)


Begreppet råsynth känns definitivt bonnigt, jag undrar om man snackade om det uppe i Stockholm? Men som jag sa innan så tycker jag det är fel att sätta likhetstecken mellan EBM och råsynth.
När jag gick på mellanstadiet rasade konflikten mellan hårdrockare och syntare som värst. Jag valde synten, genom att jag älskade band som Pet Shop Boys och Depeche Mode. Efter ett tag blev det viktigt att hävda sig som syntare, och då började folk omkring mig tala om råsynth. Och det lät ju otroligt häftigt tyckte jag. Jag fick Front 242:s "Front by Front" inspelad på kassett av en polare till storebrorsan, och den blev min måttstock. Det var min referenspunkt. Jag tyckte den lät helt unikt, och jag brukade imponera på mina klasskamrater genom att spela den på gympan. När man lyssnar på den idag så slås jag av att den låter så snäll och ofarlig. Det är fortfarande en bra skiva tycker jag dock.
Sen kommer jag ihåg att det det fanns ett band som var ännu hårdare än Front 242, och det var Skinny Puppy. Det florerade en hel del rykten om SP, jag det byggdes upp en hel jävla mytologi kring dem, och inte bara i Färjestaden inbillar jag mig. I hela landet talades det om SP som en livsfarlig, ljusskygg sekt. Jag var livrädd för Skinny Puppy innan jag hade hört dem. När jag gick i sjuan började jag närma mig dem så smått. De coola killarna från Glömminge hade SP i freestylen, och vi samlades efter tyskalektionerna för att lyssna på "Worlock". Det var så jävla hårt och skrämmande. Än idag älskar jag Skinny Puppy. Jag hade en period som extrem indiekille i gymnasiet där jag sålde av deras skivor, men jag har sen köpt dem igen. Inget annat band har kunnat förmedla samma mått av plågad skönhet och ren fuckin´smärta som de. Klinik från Belgien var också fruktansvärt brutala och bra.
De här tre banden symboliserar nog trots allt råsynthen för mig. Sen har vi det här med stavning också; synt eller synth, råsynt eller råsynth? Jag tyckte nog alltid det var coolare med ett h på slutet. Det kändes som en markör för att man förstod, man var invigd. Mind you, det här var ju min punk har jag förstått nu i efterhand.

Tycker du att begreppet har ett värde idag?

Nej, det tycker jag nog inte. På ett sätt. Men också: begreppet har fossiliserats och upphört att vara relevant, men det är ju väldigt givande att föra en diskussion om var det kom från, hur det uppstod, och varför det slutade användas.

Har det funnits en aktiv diskussion om begreppet och dess innebörd? Kan du isåfall redogöra för i vilka sammanhang, spatiala och tidsmässiga, och hur en eventuell diskurs kring begreppet sett ut? (Jag kan ju säga att när min involvering i den svenska hardcorescenen nådde sin kulmen så diskuterade man begrepp som emo och liknande och snörjde verkligen in sig i resonemang om genrens vara eller icke vara.)

Överhuvudtaget så tycker jag genrebeteckningar (om nu råsynth kan kategoriseras som en sådan!) har spelat ut sin roll. Eller det kanske bara gäller mig personligen. När man var 13-14 år var det väldigt viktigt att skapa sin identitet utifrån vilken musikstil man lyssnade på, och jag tror att det är den främsta anledningen till att ett begrepp som "råsynth" alls existerar/har existerat - man vill ju vara lite hårdare, lite coolare än bara "synth", som redan var så allmänt accepterat bland de jämnåriga. Men som jag upplevde det så fanns det en skepsis hos dedikerade synthare gentemot lättvindigt nyttjande av termen av icke invigda. Inom gruppen var det dock okej, bara man kunde sin Dirk Ivens.
När du kontaktade mig för den här intervjun blev jag smått överrumplad och tänkte att det var väldigt längesen man använde råsynth som begrepp. Någon aktiv diskussion har jag inte sett röken av sedan slutet av 80-talet. Redan när jag peakade som synthare i 15-16årsåldern var det ju töntigt att tala om råsynth. Idag blir det lite som att minnas mellanstadiets ryska posten och marängtårtan hemma hos Chrille Fisch på hans årliga födelsedagskalas.

Beskriv den typiske råsyntharen. Hur skiljer han/hon sig från den vanlige syntharen? Vad lyssnar han/hon på för band? Utmärker han/hon sig klädmässigt(semiotisk analys välkomnas)?

Tja du. Jag antar att ju mer lack och läder och svart plast man klär sig i, desto råare är man. Jag gick på några synthklubbar i Lund/Malmö för bara 4-5 år sedan, mest för att se vad som gällde nu. Först och främst tycker jag att dagens synthare verkade gladare än de i skarven 80/90-tal. Det var ett jäkla röj, förbannat kul kan jag ärligt säga, och många hade på sig fantastiska kreationer. Det sorgliga är väl att alla nya band, såvitt jag kan bedöma, låter som riktigt pissiga kopior av de stora som jag har nämnt; Skinny Puppy, Klinik, Front 242 och Frontline Assembly. Det är nog bara de riktigt belästa som förstår sig på Throbbing Gristle och tidiga Cabaret Voltaire. Och de skulle hata att bli kallade för synthare. Det vore väldigt sorgligt om dagens synthare inte fattade Liaisons Dangereuses, men jag kanske underskattar dem. Jag tycker att det är jättekul att de finns. Skulle vara intressant att höra med nån ungdom på Skansenskolan idag om råsynth fortfarande är gångbart! En gammal väns systerdotter går tydligen i samma klass som en kille som röker hasch och lyssnar på Yvonne. Det finns hopp.

Du som är så Harold Bloomsk i din natur. Finns det några eviga värden inom råsynthen att tala om? Vilka är de bästa råsynthplattorna?

Eviga värden? Som ett hårt beat, distad sång och coola samplingar menar du?
De bästa plattorna:
Skinny Puppy: Remission
Klinik: States
Front 242: Official version
Nitzer Ebb: That Total Age
SPK: Auto da fe
Liaisons Dangereuses: s/t
Moskwa TV: Dynamics and discipline (egentligen rätt mesig syntpop, men Javelin sjöng så jävla synthigt att han var the essence of cool).

Det är faktiskt helt sjukt bra plattor.


Berätta om Front 242 live i Blomstermåla folkets hus?

Tyvärr var jag inte där, vet heller inte riktigt när konserten gick av stapeln (87/88?). Men det är ju ofattbart häftigt att den gudsförgätna hålan har haft så fint besök. Man undrar ju vem som låg bakom den bokningen. Kanske en så kallad eldsjäl.

Berätta om Die Krupps live i Kalmar?

Det var väl typ 1992 de lirade i Folkets Hus eller nåt liknande. Alla var där, även icke-synthare. Die Krupps hade mer och mer dragit sig mot hårdrocken, och de hade blivit riktigt dåliga, men jag minns det ändå som en bra, aggressiv och inspirerad spelning.

Wednesday, December 28, 2005

R.I.P.























Q: What happens to time-awareness during improvisation?


A: The ticks turn into tocks and the tocks turn into ticks

Thursday, December 22, 2005

snygghetsmetaforer

mamma: ja han har ju skaffat ny tjej nu.
jag: jasså? vem är det då?
mamma: någon lång, smal snygg nu igen. en riktig MANNEKÄNG.
jag: jasså. brukar han ha så galanta flickvänner? han är väl inte så jävla snygg.
mamma: han är väl ingen FILMSTJÄRNETYP direkt men... han går nog hem hos damerna.